Hallå där...

Ja, som alla vet eller förstått, så har det varit min högsta dröm att komma till USA, eller som vi säger i Tälje - till Americat! Därför peppade jag mina kompisar i klubben på att hänga med. Men när det visade sig att vi blev ett 30-tal som tänkte hänga på, då blev man kall. Hur skulle det funka med 30 viljor, 30 konstnärer och 30 egoister i samma land? Var ska vi äta, var ska vi bo, hur ska vi ta oss fram...? Jag såg genast 2 dagars diskussion på flygplatsen i New York, och det ville man ju inte utsättas för.

Sagt och gjort, jag ringde en kompis, Håkan som han heter, och han skräddarsydde en perfekt resa åt oss på 10 dagar för ett vettigt pris. Vi förstod snabbt att detta inte skulle bli någon semestertripp i ordets rätta bemärkelse. 300 mil i bil på 8 dagar med stopp på skrotar och andra begivenheter. Med andra ord; väckning kl. 05.00 - verksamhet hela dagen till 9-10 på kvällen.

Det fins ett uttryck i Americat som säger: ”What´s happens on the road stays on the road.” Men det gäller inte presidenten, för jag är känd som en riktig skvallerbytta, så här kommer en redogörelse, dag för dag, vad som verkligen hände:

DAG 1. Anländer till Arlanda tidigt i ottan, vi tjäckar in och allt går bra för alla, frånsett att världen utanför Norrtälje har blivit hård. Ja, så hård att man mer eller mindre får näcka sig innan man kommer igenom tullen. Det är under sådana här stunder man kommer på att skulle lydia frugan och tagit hela strumpor. Men va´fan, man tänkte ju slänga sina kläder efterhand när de blivit riktigt skitiga, för att ta med sig mer bildelar hem. Ja, nu står man här och rodnar och kan inte mer än vinka åt den snygga Tulltjejen med stortån. Allt gick bra, så nu har vi 9 timmars flygresa till New York framför oss, så därför beställer de flesta in något att sova på, men ni vet ju hur det brukar bli när det roliga närmar sig, vi drack som vanligt upp allt som fanns på planet.

Niklas blev flygvärdinnornas gunstling, för de trodde att han själv druckit 18 flaskor sprit utan att vingla (små djävlar) men han hade köpt och betalat för de som satt bredvid, men det avslöjade han inte för flygvärdinnorna. Så när vi åkte hem var baren förstärkt och samma flygvärdinnor som kallade Niklas för ”May heror”... Ni må tro att han var stolt.

Så landade vi då i ”Yourk” som dom säger ”over there”. Och det var en pärs i sig. Vi hade haft genomgång hemma på klubben, och de målade fan på väggen, det skulle ta flera timmar i kö till nästa plan som var till Phoenix, Arizona, man fick inte vara berusad, bete sig underligt, knappt gäspa, man skulle passa sig för köer med misstänkta terrorister och kunna redogöra för vad man hade i väskorna. Detta gjorde presidenten nervös och vad värre var - nykter, när det visade sig att det inte var några köer, utan man hamnade direkt framför en stor vänlig svart man, som frågade vart vi skulle och hur mycket pengar man hade med sig och varför man skulle dit och hur man skulle färdas i deras land. Alla dessa frågor, då man knappt kan engelska, var enormt nervöst för undertecknad. Men efter några minuter med språkförväxlingar, var man äntligen inne i deras land, trots en puls på hundranittio. Ni må tro att man sov gott de sex timmarna till Phoenix, Arizona. Väl där kördes 3 förlängda Fårrd vanar fram, som vi skulle ha hela semestern. 11 man och kvinnor i varje. Vi åkte till närmaste Super 8 hotell, för vi kom dit mitt i natta.

DAG 2. Väckning 05.00 - frukost - och sedan åkte vi till första stoppet som var Hidden Valley - en bilskrot som låg i staden Cassa Grande. Där köpte en polare motor och låda till skönheten hemma. Vi andra köpte lite bra att ha grejor, men mest fotograferade vi. Tänk er! Hur stort som helst med bara 50- och 60-talare.

Efter det åkte vi till en annan skrot, Dessert Valley Auto Parts, något mindre med dock många bilar. Där träffade presidenten en äldre gentleman från Alaska, som hade samma hobby som vi, att bygga bilar. Men han blev förvånad när jag sa att vi var där för den amerikanska bilens skull (han var svenskättling från Skåne). För han hade 2st. prisvinnare i sitt garage, en Ford-42 och en Chevy -53. Men det var ingen som brydde sig, för hans granne hade 7 Saab på gården, vinnare allihop, och det var dit folket sprang när bussarna stannade. Han bjöd hem oss alla på stående fot, men vi tackade vänligt men bestämt nej tack, för vi hade en bit att åka.

Efter detta åkte vi till en gigantisk flygplanskyrkogård, det skulle ta oss 20 minuter att åka runt den med bil. Tyvärr kom vi för sent för att gå in och titta, men vi såg en del plan utifrån, B52, A10, F15, man kan säga att det var en ”verry big oas - no viggen and jas”. Sedan åkte vi mot Tombstone, på vägen dit hittade vi en kyrkogård där en massa kändisar skulle vara begravda. Men det visade sig att Booth Hill kyrkogården var en riktig turistfälla, inga kändisar låg där, men va fan gjorde det, vi fick ju pissa. Vidare mot western staden Tombstone. Är man i western måste man besöka saloonen Big Nose Kates. Servitrisen var stor stark och hård. Utrustad med enorma lögner kunde hon bära 8 öl i taget - en riktig biff! Andra ölen beställde vi aldrig, hon kom bara med en och sa PAY, and we paid. När man gick på muggen var pissrännan fylld med is, kul tyckte jag, tävling uppstod - djupast på en tömning.

DAG 3 åkte vi västerut, interstate och 65 mil mot soliga California och staden San Diego. Vi gjorde en del pittoreska stopp, vi stannade och tittade på mexikaner som plockade grönsaker med kor i massor, 1000-tals på varje ställe, man kände dom på lukten fler mil innan. Vi gjorde ett litet stopp i en liten byhåla, Taona, tro´t eller ej men där satt en snubbe som hade en 40-tal fina bilar, bl a en Buick Stege 1, men ingen bil var till salu. Framför allt såg vi sand, massor av sand, och långa raksträckor, ”Uppsala rakan - släng dig i väggen”! Väl framme i San Diego somnade man ovaggad.

DAG 4. Tidig avgång från San Diego mot LA med besök på USS Midway, ett gigantiskt hangarfartyg som varit med i kriget, mycket sevärt. Efter besöket åkte vi till Amerikas största trä hotell byggt på 1800-talet som låg vid havet. Där kunde man ”solbadda maggan” som vi säger i Pite, eller doppa tån i de gigantiska vågorna. Vi hann naturligtvis med ett snabbt barhäng, därefter avfärd mot LA som var en kort sträcka på 8 Budweiser. Naturligtvis var vi tvungna att ta den obligatoriska ”raggar-pissen”, enda problemet var att vi befann oss på en 5-filig highway. Som sagt, stannar en, stannar alla. Tack Andreas och lilla Lungan! Som sagt ”What´s happens on a highway stays on a highway”.

DAG 5. Äntligen i LA, Vaknade som vanligt med min rumskompis Anders från Norrland, och gurglade i whiskey av ”medicinskt” syfte, men sen svalde vi i takt och ä´ade. På dagens agenda stod sightseeing i LA, bland annat ” Sunset Boulevard”, Beverly Hills. Vi åkte bland snobb husen, där man försökte bräcka varann på olika sätt. Ett sätt var att ha 17 Lamborghini på sin tomt. Upplysningsvis var tomterna mindre än Presidentens i Räfsnäs, men dyrare förstås. Sen en tur till Hollywood, men den skylten fick vi fotografera från stan, gatan förbi var avstängd. Hollywood är kopiornas stad som alla vet. När vi kom ner till Baywatch så hände något fantastiskt, de skulle spela in det absolut sista avsnittet av Baywatch med Pamela Anderson, så de behövde vältränade kroppar, så vi ställde upp mangrant. Nicklas som var bildskönast fick slänga sig i Stilla Havet och Pamela skulle rädda honom från de höga, kalla vågorna. Men det tog inte många minuter innan pappa Blarck slängde sig i och knuffade bort Nicklas, så att han själv fick ligga på rygg bland de enorma lungorna och he´. Vi tyckte det blev ett fantastiskt avsnitt. Fram tills dess att vi vände oss om och såg att filmteamet filmade med mobiltelefonerna. Vi är inte säkra på om det var Pamela, men stora bröst hade hon, fråga bara Blarck och Nicklas. ”What´s happens on the beach stays on the beach”.

DAG 6. Pomona, vårat efterlängtade Pomona, som är ett av världens största swapmeet och bilförsäljningsställe, där saluförs en mängd bildelar och bilar fina som skrot. Ni må tro att vi hade tindrande blickar, för det var ju det här vi hade sett fram emot hela resan. Kan ni tänka er att publiken släpptes in 05.00 på morgonen, då det var becksvart ute, men redan var det massor av professionella letare med pannlampa och ficklampa i handen. Ja, alla utom vi förstås.

 Efter 5 timmars hårt letande bestämde jag, Fylking och Seppo oss för att ta en svalkande öl i ett av öltälten, då någon slår mig i ryggen och frågar; va fan jag gör här på svenska. Det visar sig vara Flytt-Kjelle och Militärbåts-Johan från samma by som undertecknad (300 invånare). Ingen av oss visste om varandras resa, så det blev ett rart möte. Vem fan har sagt att Americat är stort??

DAG 7-8 bodde vi Barstow. Dit åkte vi ifrån Pomona och det tog bara 4 Budweiser, en kort resdag för en gångs skull. Now weed tasted in ower ass. Därifrån åkte vi till spökstaden Ghost Town of Galicka, där hade vi en tävling med Jepsen om vem som kunde ta flest kort på en minut. Jepsen vann stort, Grattis! Spökstaden är en ball gammal guldgrävarstad från 1800-talet. Tro´t eller ej, jag hittade en guldsten på sex kilo som jag släpade med mig hela resan, men när jag kom till flygplatsen skulle de ha extra betalt för övervikt, så jag slängde den i papperskorgen. Jag skulle väl aldrig ljuga för er...

Efter Ghost Town åkte vi mot kulturstaden Las Vegas, det var en lång resa så vi stannade till i en liten byhåla, med betoning på liten, med namnet Barstow. Väl där tömde vi den lilla liquor storen på all whiskey och öl. Handlaren tog oss i hand och ville att vi skulle ringa innan nästa gång vi kom. 2 månaders försäljning på 10 minuter. Raggen lever! Nu kunde vi fortsätta den långa färden mot Vegas med glädjen högt i tak. Vem tror att Frihetsgudinnan finns i New York? Fel, fel... den står i Las Vegas. Eifeltornet finns inte i Paris utan i Vegas. Pyramiderna ligger inte i Egypten utan i Vegas... - stackars alla svenska barn som blir lurade på historielektionerna. Las Vega är en stad där allt glimmar, blinkar, plingar och låter. Vi bodde på ett litet ynka hotell med 4000 rum. Hotellet bredvid hade 20 000 rum, det rymde alltså hela Norrtälje och då fick en del 2 rum var. Å du - det plingade om dassrullen också - de ni!

Ute på gatorna stod folk och delade ut bilder på lätta men snygga tjejer, de påminde om hockeybilderna i Sverige. Vi kom snabbt på att vi kunde byta med varann, min Lisa var blond och dyr, ja den dyraste, jag fick fem kort för henne i byte och då var ändå Trixy och Dixy med. Säg den glädje som varar för evigt. Jag vann med 200 bilder över Rickard och 75 bilder över Seppo. Men vi slängde alla bilder, för vem kan komma hem till frugan med 200 lättklädda damer ocj skylla på en hobby. Sedan åkte vi på sightseeing och tittade på den ytliga flärden. Vi var även på Las-Vegas Stratosphere, som är en byggnad på 350m - hög alltså. Hissen upp var trimmad och lustgas matad tror jag. 0-4 på en sekund, våningar alltså, Tom Petty - släng dig i hissen. Vi åkte även till Hower Damm som är en stor vattenkraftdamm, som byggdes mellan 1931-55, ett av Americat´s 7 underverk med rigorösa kontroller. På vägen till Hower Damm hyrde Raffe och Paula en snabb Mustang, så snabb att de flyttade på en taxi som inte såg sig för, 4 meter.

Om jag vann? - Nä, men jag var nära jackpot. ”What´s happens in Vegas stays in Vegas”.

DAG 9. Startade tidigt från vegas med 55 glada ökenmil framför oss. Gjorde en avstickare på gamla Route 66 och tog en titt på den gamla guldgrävare byn Oatman, där en del fortfarande gräver guld. Tittade på galonerna inifrån och utanför gick åsnorna fritt och det var ett populärt foto mål. Nicklas plåtade sina första fem kort på åsnorna, -förlåt, 4 åsnor och ett på Blåbär. Färden gick vidare på den slingrande 66:an. Högt som fan ibland men vackert och sevärt. Lilla Lungan fick höjdskräck men vi lugnade honom med vår flytande matsäck. Man förundras ibland över hur folk kan bosätta sig mitt i Ingenmansland i en husvagn med mil efter mil till närmaste granne och samtidigt ha så stökigt runt vagnarna. Men det man inte vet mår man inte illa av.

FOTNOT. En dröm har gått i uppfyllelse och jag har aldrig haft så roligt med ett gäng likasinnade förut. Jag har varit på Pomona, Vegas, stora städer, små städer, småbyar och gamla byar. Jag har sett mitt intresse rullandes på vägar och ståendes på skrotar, en del bättre än våra, en del sämre. Maten är imponerande, portionerna gigantiska, frukostarna söta, goda och stora, men inte så söta som jag först trodde. Första dagen beställde jag en Grand Slam Slugger, mitt på tallriken stod ett glas juice vilket visade sig vara lönnsirap, gommen fastnade och då jag äntligen fick isär tänderna bildades spindelnät. Men det gick det också, vi var ju som sagt ett gäng raggare i tre vanar. Vi har levt som vi lever i Sverige - på väg till en träff och nya träffar varje dag. Efter en timme började det roliga. Å´du, vem sa att man inte fick pissa på motorvägen i USA, fråga Anders och Lilla Lungan ifall du tvivlar...

Ja, när jag skriver detta är jag på våg hem till The Yellow House in Räfsnäs och lämnar Bush Vita hus i Americat. Det har varit en kul och bra resa. Men det känns nästan för trångt med två Presidenter i samma land...

Vid pennan

Lars Öhman, President  

Yankee Ranch Norrtälje